Info om raserna Ovcharka

Kavkazskaja Ovtjarka
Kaukasisk Ovtjarka

Historik
Rasen härstammar från Kaukasierna- Georgien- Azerbadjan som ligger mellan Svarta havet och Kaspiska havet. Invånarna i byarna levde i huvudsakligen på djurhållning. Rasen användes för att försvara djur och hem. Deras styrka, mod och attackvilja gjorde den till ett fruktat vapen mot rovdjur och folk. Under 1900-talet användes den som bevaknings- och gränspatrullhund av militären, bland annat längs berlinmuren. Har funnits i Sverige sedan 1994.

Användningsområde
Boskapsvaktande, skydd, sällskap.

Hälsa
Höftleds- och armbågsledsproblem förekommer. Lever 10-14 år.

Egenskaper - Mentalitet
Utpräglad försvarsinstinkt och har en tendens att bli enmanshund, men försvarar hela sin flock. Mentalt och fysiskt stark och tålig, och snäll mot den egna flocken. Misstänksam och avvaktande mot främmande människor. Kräver tidig socialisering.

Storlek och Utseende
Mankhöjd 62-85 cm, vikt 45-85 kg. Finns i många olika färgkombinationer, från helvit till fläckig eller mörk.

Pälsvård
Finns i 3 varianter, kort, mellan och långhårig. Fäller rejält 2 ggr om året och behöver borstas regelbundet.

Övrigt
Ingen lämplig hund att ha i lägenhet eller i stan, kräver mycket vistelse utomhus.

Att Tänka På!

- Ingen hund för förstagångsägaren.

- Skäller när den vaktar, omgivningen kan bli störd

- Trivs bäst ute

- Kan vara skarp och misstänksam.

Vill du veta mera, kontakta Linda Haglund, sekreterare

Rasbeskrivning

Allmänt
Kavkazskaja Ovtjarka kommer ursprungligen från f d Sovjetunionen, närmare bestämt bergskedjan Kaukaserna, som ligger mellan Kaspiska sjön och Svarta havet. Hundarna har varit bybornas försäkring mot angrepp, både från vilda djur och oönskade främlingar. Den har anpassat sig väl både psykiskt och fysiskt till det karga klimatet och är mycket anspråkslös. Rasen är mycket misstänksam och avvaktande mot främlingar, men väldigt snäll och följsam mot sin familj. För dem är världen uppdelad i sin flock och det som inte tillhör flocken. När den försvarar sin flock är det inga oangenäma motgångar och erfarenheter som kan stoppa den från att slåss för sin flock. Detta gäller även vid slagsmål hundarna sinsemellan. De är självständiga, hårdhudade, självmedvetna och vet mycket väl att de kan sitt arbete. Lyda order är inte så viktigt för dessa hundar och att fostra denna ras med våld gör man INTE! Ordspråket våld föder våld stämmer bra med denna hundras. Temperamentet är väl det som rasen främst gör sig berömd för. Den är fortfarande mycket ursprunglig i sina reaktioner! Rasen har använts av militären i det forna Sovjet till såväl bevakning av byggnader som skydd av personer. I slutet av 60-talet introducerades hunden i Östtyskland, där den användes som gränspatrullhund, bland annat längs Berlinmuren. När muren revs 1989 upplöstes hundenheten och tusentals hundar fick nya ägare i Tyskland.

Leva med rasen
Att hundarna trivs bäst ute och att de är duktiga vakthundar råder det ingen tvekan om, och med rätt handlag blir de sociala och trevliga hundar. Veterinärbesök, utflykter på stan, utställningar mm är vanligtvis inga problem men man får vara beredd på att de skäller ut postbilen, sotaren och allehanda besökare. Vid ett första möte med en besökare på gården är det viktigt att hundarna får hälsa och undersöka vederbörande i sin egen takt, i mitt sällskap. När de märker att det inte existerar något omedelbart hot blir de lugna och närmast likgiltiga, men vaksamheten minskar inte, vilket också visar sig på promenaderna. Hundarna är för det mesta lugna i koppel och går mest och nosar i dikena, de gillar att gräva och bita och min tik tycker även om att gå omkring och bära saker i munnen. Men kommer det en bil som låter konstigt eller som kör för sakta förbi, känner de lukten av en räv eller skymtar de människor längre fram så blir de omedelbart på sin vakt. Detta resulterar oftast i att de sätter sig ner för att försöka komma underfund med om en fara hotar och att flytta dem innan de funderat klart är nästan omöjligt. Att fatta egna beslut, envishet och en otrolig förmåga att hålla koll på omgivningen är utmärkande för den här rasen.

Sredneasiatskaja Ovtjarka
Centralasiatisk Ovtjarka

Historik
Sredneasiatskaja Ovtjarka är en av de äldsta hundraser som praktiskt taget inte förändrats från hur den först såg ut fram till våra dagar. Dess historia sträcker sig 4000 år tillbaka i tiden. Rasen formades under tusentals år av den karga naturen som utgör det enorma geografiska området som sträcker sig från det Kaspiska havet till gränsen mot Kina. Rasen har alltid arbetat som herdehund med de vandrande folkslag som vandrade genom de nuvarande länder som Turkmenistan, Uzbekistan, Kirgizien, Kazakhstan, Iran och en landmassa som huvudsakligen bestod av öken. Hundar valdes som kunde klara av de svåra förhållanden och när en kull valpar föddes så behöll man några stycken som ansågs bära tecken på att de skulle ha den rätta anatomin och karaktären. Naturen spelade också en viktig roll eftersom det blev ett naturligt urval eftersom de som inte klarade av naturen gick under.

Användningsområde
Boskapsvaktande, skydd, sällskap.

Hälsa
Sredneaziatskaja ovtjarka kan räknas som mycket sund och ingår icke i något hälsoprogram i Ryssland. Det förekommer HD i olika grader inom rasen och man röntgar nu sina hundar i flera av de europeiska länder där rasen finns.

Egenskaper - Mentalitet
Rasen är stark, atletisk, självständig och försvarar sitt territorium med sitt liv. Misstänksam mot främlingar, rasen är självständig och oberoende av andra eftersom den alltid varit tvungen att ta egna beslut när den vaktar fåren. Rasens karaktär har formats av naturen och rasens levnadssätt under alla dessa år.

Storlek och Utseende
Mankhöjd 62-90 cm, vikt 45-90 kg. Stor hund som alltid ses med kuperad svans och öron utomlands. Finns som kort eller långhårig. Alla färgkombinationer tillåtna.

Pälsvård
Väldigt lite behövs, behöver borstas vid fällning.

Övrigt
Relativt ovanlig i Sverige.

Att Tänka På!

- Ingen hund för den oerfarne.

- Skäller när den vaktar, omgivningen kan bli störd

- Trivs bäst ute

Vill du veta mera, kontakta Linda Leman, sekreterare

Rasbeskrivning
Historik
Sredneaziatskaja Ovcharkan är en av de äldsta hundraser som praktiskt taget inte förändrats från hur den först såg ut fram till våra dagar. Dess historia sträcker sig 4000 år tillbaka och vid utgrävningar i Turkmenistan har man hittat inte bara benrester utan även en terrakotta statuette av en hund som liknar väldigt mycket dagens Sredneaziatskaja Ovcharkan med kuperade öron och svans. Redan för 2000 år sedan kuperade man sina hundar av samma anledning som idag.

Rasen formades under tusentals år av den karga naturen som utgör det enorma geografiska området som sträcker sig från det Kaspiska havet till gränsen med Kina. Rasen har alltid arbetat som herdehund med de vandrande folkslagen som vandrade igenom de nuvarande länder som Turkmenistan, Uzbekistan, Kirgizistan, Kazakstan, Iran och en landmassa som huvudsakligen bestod av öken.
Fåren gav både mat och kläder till dessa vandrande folkslag, och gjorde det nödvändig att ha herdehundar som kunde vakta dessa får. Detta svåra liv gjorde det inte möjligt för herden att hålla mer än 2-3 hundar eftersom han inte kunde bära med sig mat till många hundar på sina vandringar. Därför valdes hundar som kunde klara av de svåra förhållanden och när en kull valpar föddes så behöll man några stycken som ansågs bära tecken på att de skulle ha den rätta anatomin och den karaktären som valparnas förfäder hade.

Naturen spelade också en viktig roll eftersom det blev ett naturligt urval eftersom de som inte klarade av naturen gick under.
Under hela denna tid har rasen utsatts för de svåra förhållanden som den varit en del av oavsett om det varit ökenområden i Turkmenistan eller bergen i Tadzjikistan. Dess karaktär har skapats genom dess kontinuerliga kamp mot fybenta inkräktare, rasen skall ha ett massivt huvud, platt huvud utan stop, en kort, kraftig hals, starka ben och en bred bröstkorg med utmärkt andningssystem, dessa kvaliteter var basen för överlevnad för dessa hundar.
Hundar skulle anfalla den fyrbenta inkräktaren på huvudet eller nacken.
Herdarna har under hundratals år genomfört ett naturligt urval av hundarna som de ville ha, de har själva plockat bort de fega, lata och de som var aggressiva mot människan. Under sina vandringar passerade de ofta byar och andra mindre ort och hundarna skulle därmed inte vara elaka mot människan. Inom ett visst avstånd skall rasen vara elak mot inkräktare när den är tillsammans med fåren men när den är utanför farozonen för fåren skall den inte vara elak mot människan. Hunden lämnas med kvinnorna och barn när mannen är borta och där hunden är finns inte det någon orm eller skorpion.

Bristen på mat, kamp mot allt som naturen sätter i vägen för den i öknen såsom ormar som hundarna ibland blir bitna av och dör. Detta liv har gjort den stark och uthållig och lärt den hushålla med både styrkan och mat och dryck. Rasen skall inte bara försvara lägret utan även sig själv och tiken lär sina valpar från när de är små hur de skall undvika ormar och andra faror i öknen. Eftersom en tik inte kunde arbeta hela året så tog herdarna bort tikar för att de kunde oftast bara hålla 3 hundar och då ville man ha hanhundar som kunde arbeta året runt. Det var en selektiv avel där bara de starkaste hundar överlevde. Under dessa år har olika typer inom rasen skapats genom att de olika geografiska förhållandena har ställt krav på rasens konstruktion. Rasen är stark, atletisk, självständig och försvarar sitt territorium med sitt liv. Misstänksam mot främlingar, rasen är självständig och oberoende av andra eftersom den alltid varit tvungen att ta egna beslut när den vaktar fåren. Rasens karaktär har formats av naturen och rasens levnadssätt under alla dessa år.
Mot slutet på 1920 talet bestämde sig jordbruksdepartementet i Turkmenistan för att starta upp en klubb för tjänstehundar och när det gällde den Kyrgyzisk och Turkestan Ovcharkan så ville man undersöka hur lämpade de var för att tjänstegöra i krig.
Under 1930 talet ville jordbruksdepartementet i Turkmenistan inventera hundarna i de olika regionerna. Detta var inte någon lätt uppgift eftersom herdarna var så pass utspridda och bara hade 2-3 hundar med sig. Man inledde ett besöka de kolchoser och sovchoser i de olika regionerna. Tillsammans med dessa jordbruk organiserade man ett kontrollerat avelsarbete. Man upprättade avelsstationer (kennel) där man kunde inleda uppfödning av Sredneaziatskaja ovcharka. På avelsstationen fanns det tikar och valpar upp till tre månaders ålder, sedan skickades valparna ut till herdarna för att leva vid lägret.
Man ansåg att hundarna i Turkmenistan var mest homogen i typ jämfört med hundarna ifrån de andra centralasiatiska republiker där det fans en större variant i typ. I slutet på 1920 talet hette rasen Turkestan Ovcharka och det fanns på den tiden även en Kyrgyzisk Ovcharka. Både dessa raser ställdes ut sparsamt på utställningarna fram till 1937. Från 1938 döptes rasen om till Sredneaziatskaja Ovtjarka och de Kyrgysisk och Turkestan Ovcharkorna syntes därmed inte till efter att rasen döptes om.
Rasen var inte talrik på utställningarna förrän fram tills slutet på 1950-talet då uppfödningen av rasen kommer igång i den dåvarande Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken. Man importerade hundar från Turkmenistan eftersom man ansåg att hundarna därifrån var mest rastypiska. Hundar från de övriga dåvarande centralasiatiska republiker ansågs variera mer i typ och att inte alltid vara renrasiga.

Under 1950-talet börjar man märka av vissa nedskärningar i betesmarken och användningen av mindre herdehundar såsom pumi och puli, detta minskade användningen av Sredneaziatskaja Ovtjarkan.
Det var inte förrän tills mot slutet av 1980-talet som man började se ett större antal av rasen på utställningar i Sovjetunionen och under dessa 20 år fram tills idag har rasen nu blivit en av Rysslands allra populäraste raser.
Man måste se till att rasen behåller vissa rastypiska detaljer såsom platt skalle med knappt märkbart stop, bred nos parti, bred och djup bröstkorg som ger plats för lungorna och hjärtat, sunda extremiteter, dessa rasspecifika punkter är en livsnödvändighet för att rasen skall kunna överleva i sina hemtrakter, speciellt i ökenområden.
Utöver de exteriöra krav så måste man se till att bevara rasens karaktär som formats av naturen och rasens sätt att arbeta under de tusentals år som rasen funnits.

Vill du veta mera, kontakta Linda Leman, sekreterare

Juzjnorusskaja Ovtjarka
Sydrysk Ovtjarka

Historik
I slutet av 1700-talet växte antalet får i Ryssland och behovet av stora självständiga hundar som kunde skydda mot vargar och tjuvar ökade. Den tjocka vita pälsen fick hundarna att smälta in i fårhjorden och skyddade mot såväl kyla som starkt solsken. Egenskapen att valla var inte lika viktig längre, utan man behövde en vakthund som kunde agera på egen hand. Man blandade fårhundarna med Borzoi och Komondor, och fick därmed en välpälsad och snabb hund som passade för de syften man hade. I början av 1800-talet var rasen utspridd över hela Ryssland, speciellt i området Askania-Nova där det fanns tusentals av dem. Rasens popularitet ökade under 1800-talet och kulmen nåddes på 1870-talet innan rasen minskade i antal. Antalet får sjönk liksom antalet vargar och man inriktade sig mer på att odla olika grödor på markerna. Rasen har funnits i Sverige sedan 1999.

Användningsområde
Skydd, sällskap, boskapsvaktande.

Hälsa
En relativt frisk ras, men HD problem och öronproblem förekommer. Lever 10-14 år.

Egenskaper - Mentalitet
Självständig, intelligent och modig är några av de ord som beskriver denna arbetande hund. Det krävs erfarenhet för att ta sig an denna ras som kan vara mycket aggressiv när den befinner sig på sitt eget område. Väl utanför, på utställningar med mera, är det inga problem om hunden har fått den rätta socialiseringen och uppfostran. SRO är intelligenta hundar som inte hade överlevt sitt självständiga jobb utan sin intelligens. De har starka alfa tendenser och kräver en ägare som kan handskas med det, annars tar hunden mycket snabbt över bestämmandet. Detta kan man se redan hos mycket unga hundar. Man kan också notera att de lär sig saker mycket snabbt, både bra och dåliga.

Storlek och Utseende
Långhårig med vit eller gråsvart päls. Mankhöjd 62-80 cm, vikt 45-75 kg.

Pälsvård
Kräver mycket borstande, periodvis varje dag. Pälsen bör tvättas ofta för att minska risken för tovor.

Övrigt
Ovanlig ras i Sverige.

Att Tänka På!

- Ingen förstagångs hund.

- Kräver mycket pälsvård.

- Trivs bäst ute

- Behöver mycket motion

Vill du veta mera, kontakta Linda Leman, sekreterare

Rasbeskrivning
Historik
Sredneaziatskaja Ovcharkan är en av de äldsta hundraser som praktiskt taget inte förändrats från hur den först såg ut fram till våra dagar. Dess historia sträcker sig 4000 år tillbaka och vid utgrävningar i Turkmenistan har man hittat inte bara benrester utan även en terrakotta statuette av en hund som liknar väldigt mycket dagens Sredneaziatskaja Ovcharkan med kuperade öron och svans. Redan för 2000 år sedan kuperade man sina hundar av samma anledning som idag.

Rasen formades under tusentals år av den karga naturen som utgör det enorma geografiska området som sträcker sig från det Kaspiska havet till gränsen med Kina. Rasen har alltid arbetat som herdehund med de vandrande folkslagen som vandrade igenom de nuvarande länder som Turkmenistan, Uzbekistan, Kirgizistan, Kazakstan, Iran och en landmassa som huvudsakligen bestod av öken.
Fåren gav både mat och kläder till dessa vandrande folkslag, och gjorde det nödvändig att ha herdehundar som kunde vakta dessa får. Detta svåra liv gjorde det inte möjligt för herden att hålla mer än 2-3 hundar eftersom han inte kunde bära med sig mat till många hundar på sina vandringar. Därför valdes hundar som kunde klara av de svåra förhållanden och när en kull valpar föddes så behöll man några stycken som ansågs bära tecken på att de skulle ha den rätta anatomin och den karaktären som valparnas förfäder hade.

Naturen spelade också en viktig roll eftersom det blev ett naturligt urval eftersom de som inte klarade av naturen gick under.
Under hela denna tid har rasen utsatts för de svåra förhållanden som den varit en del av oavsett om det varit ökenområden i Turkmenistan eller bergen i Tadzjikistan. Dess karaktär har skapats genom dess kontinuerliga kamp mot fybenta inkräktare, rasen skall ha ett massivt huvud, platt huvud utan stop, en kort, kraftig hals, starka ben och en bred bröstkorg med utmärkt andningssystem, dessa kvaliteter var basen för överlevnad för dessa hundar.
Hundar skulle anfalla den fyrbenta inkräktaren på huvudet eller nacken.
Herdarna har under hundratals år genomfört ett naturligt urval av hundarna som de ville ha, de har själva plockat bort de fega, lata och de som var aggressiva mot människan. Under sina vandringar passerade de ofta byar och andra mindre ort och hundarna skulle därmed inte vara elaka mot människan. Inom ett visst avstånd skall rasen vara elak mot inkräktare när den är tillsammans med fåren men när den är utanför farozonen för fåren skall den inte vara elak mot människan. Hunden lämnas med kvinnorna och barn när mannen är borta och där hunden är finns inte det någon orm eller skorpion.

Bristen på mat, kamp mot allt som naturen sätter i vägen för den i öknen såsom ormar som hundarna ibland blir bitna av och dör. Detta liv har gjort den stark och uthållig och lärt den hushålla med både styrkan och mat och dryck. Rasen skall inte bara försvara lägret utan även sig själv och tiken lär sina valpar från när de är små hur de skall undvika ormar och andra faror i öknen. Eftersom en tik inte kunde arbeta hela året så tog herdarna bort tikar för att de kunde oftast bara hålla 3 hundar och då ville man ha hanhundar som kunde arbeta året runt. Det var en selektiv avel där bara de starkaste hundar överlevde. Under dessa år har olika typer inom rasen skapats genom att de olika geografiska förhållandena har ställt krav på rasens konstruktion. Rasen är stark, atletisk, självständig och försvarar sitt territorium med sitt liv. Misstänksam mot främlingar, rasen är självständig och oberoende av andra eftersom den alltid varit tvungen att ta egna beslut när den vaktar fåren. Rasens karaktär har formats av naturen och rasens levnadssätt under alla dessa år.
Mot slutet på 1920 talet bestämde sig jordbruksdepartementet i Turkmenistan för att starta upp en klubb för tjänstehundar och när det gällde den Kyrgyzisk och Turkestan Ovcharkan så ville man undersöka hur lämpade de var för att tjänstegöra i krig.
Under 1930 talet ville jordbruksdepartementet i Turkmenistan inventera hundarna i de olika regionerna. Detta var inte någon lätt uppgift eftersom herdarna var så pass utspridda och bara hade 2-3 hundar med sig. Man inledde ett besöka de kolchoser och sovchoser i de olika regionerna. Tillsammans med dessa jordbruk organiserade man ett kontrollerat avelsarbete. Man upprättade avelsstationer (kennel) där man kunde inleda uppfödning av Sredneaziatskaja ovcharka. På avelsstationen fanns det tikar och valpar upp till tre månaders ålder, sedan skickades valparna ut till herdarna för att leva vid lägret.
Man ansåg att hundarna i Turkmenistan var mest homogen i typ jämfört med hundarna ifrån de andra centralasiatiska republiker där det fans en större variant i typ. I slutet på 1920 talet hette rasen Turkestan Ovcharka och det fanns på den tiden även en Kyrgyzisk Ovcharka. Både dessa raser ställdes ut sparsamt på utställningarna fram till 1937. Från 1938 döptes rasen om till Sredneaziatskaja Ovtjarka och de Kyrgysisk och Turkestan Ovcharkorna syntes därmed inte till efter att rasen döptes om.
Rasen var inte talrik på utställningarna förrän fram tills slutet på 1950-talet då uppfödningen av rasen kommer igång i den dåvarande Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken. Man importerade hundar från Turkmenistan eftersom man ansåg att hundarna därifrån var mest rastypiska. Hundar från de övriga dåvarande centralasiatiska republiker ansågs variera mer i typ och att inte alltid vara renrasiga.

Under 1950-talet börjar man märka av vissa nedskärningar i betesmarken och användningen av mindre herdehundar såsom pumi och puli, detta minskade användningen av Sredneaziatskaja Ovtjarkan.
Det var inte förrän tills mot slutet av 1980-talet som man började se ett större antal av rasen på utställningar i Sovjetunionen och under dessa 20 år fram tills idag har rasen nu blivit en av Rysslands allra populäraste raser.
Man måste se till att rasen behåller vissa rastypiska detaljer såsom platt skalle med knappt märkbart stop, bred nos parti, bred och djup bröstkorg som ger plats för lungorna och hjärtat, sunda extremiteter, dessa rasspecifika punkter är en livsnödvändighet för att rasen skall kunna överleva i sina hemtrakter, speciellt i ökenområden.
Utöver de exteriöra krav så måste man se till att bevara rasens karaktär som formats av naturen och rasens sätt att arbeta under de tusentals år som rasen funnits.

Vill du veta mera, kontakta Linda Leman, sekreterare